Här visar vi jobb och arbete
Från 1800-talet fram till idag.
Vi vill visa hur samtiden har skildrat arbete,
Hur olika arbeten har gått till och förändrats.
Här och var har vi plockat ut föremål
från konstverken.
Du kan lyssna på berättelser om arbetet i bilden
och använda verktyg och redskap.
Vi vill vecka tankar och frågor
kring konstnärens tolkning av arbete.
Vad är det egentligen vi ser på bilden
Vad är det egentligen vi ser på bilden?
Hur har yrkesrollerna förändrats
mellan kvinnor och män?
Vilka mönster och förändringar i tid kan vi se?
Arbetarkonst har använts på olika sätt
I takt med att samhället har förändrats.
Vad betyder arbetarkonsten i dag
Och har den någon framtid?
http://www.arbetetsmuseum.se
UtställningsEstetiskt Forum
|
|
|||||||||||||||||||||||
LIV
OCH ARBETE I KONSTEN
Utställningen
Liv och arbete i konsten inleds med ett porträttgalleri.
Det innehöll bland annat Maria, skulptur i vax, av
Anne-Marie Nordin-Ljungblad, Målargesäll av Owe Serge 1940
och Textilarbeterska av Albin Amelin 1946 i fonden.
Blldkonstnären
Per Josefsson var formgivare och producent för
utställningen Liv och arbete i konsten som visades på
Arbetets museum under hösten 2008. Eva Persson har
intervjuat honom om utställningen som hon blev mycket
förtjust i.
Liv och
arbete i konsten. Nej inte en
sån utställning till! Jag ser framför mig de klassiska
arbetarbilderna färgstarkt och realistiskt målade med motiv
från LO- kollektivets arbetsplatser. När tar man med alla
de samtidkonstnärer som med installationer, videofilmer och
foto skildar arbetsplatser där både TCOare och
Sacomedlemmar räknas som arbetare? Så tänker jag när jag
strävar upp för trapporna i Arbetets museum till
utställningsrummet på tredje våningen.
Men redan i entrén blir jag på gott humör. Ett ljust
spatiöst utnyttjat porträttgalleri med skulpturer och
målningar av arbetare från olika tider. Smala podier med
avfasad topp står framför konstverken och gör den
ledsagande texten lätt att läsa. Podierna liksom de höga
skärmarna är omsorgsfullt marmorerade.
Per
Josefsson (PJ) Jag ville visa
porträtten som på Glyptoteket… Det är Freddy Forsmar
som marmorerat - han var huvudtekniker för utställningen.
Per
Josefsson har varit rektor för ABF:s målarskola i
Norrköping. Han arbetar både med måleri och skulptur, här i
sin ateljé.
Eva
Persson (EP) Längre in i
rummet finner jag ett pedagogiskt grepp som jag blir än mer
förtjust i. Tavlorna har fått en förlängning ut i rummet...
PJ
… det var
min grundidé för gestaltningen av utställningen, att ta en
detalj ur motivet och föra ut den på golvet framför
målningen i en slags skulptur.
EP
Det
är fint gjort, trots att min föraning om de heroiska
arbetarbilderna från verkstäder, gruvor och
byggarbetsplatser besannades.
|
|
Målningen till vänster omgiven av stenmalm heter Ut ur hissen på 800-metersnivå. I utställningen kan man höra konstnären Roine Jansson berätta om gruvarbetet och om sitt konstnärskap. Agitatorn, målningen i fonden är gjord av Hildur Hult 1899. Hinkarna på golvet är fyllda med bruk och besökarna kan försöka lyfta dem.
PJ Arbetets museum vill visa upp dessa bilder - innan det är för sent. Ty nu försvinner denna konst från offentligheten i och med att en del Folkets hus stängs, ABF drar ner verksamheten och lokala fackklubbar upphör. Konsten hamnar i garderober och på lager eller döljs bakom skärmar och draperier. Det vet väl du som bor i Stockholm?
EP Ja, på vårt Folkets hus vill konferensarrangörerna inte längre se några kampbilder. Konst med andra motiv finns kanske kvar? Den svenska arbetarrörelsen har en konstsamling på 70.000 verk har jag läst i utställningskatalogen Vår konst - din konst, Ett arbetarrörelsens museum. Utställningen, som visades på Liljevalchs konsthall 1990 innehöll 258 verk och de flesta var stilleben, landskap, nakna kvinnor och porträtt av konstnärer och författare - inte arbetare. Det fanns bara ett fåtal motiv från arbetsplatser att döma av bilderna i katalogen. Det vore intressant att veta vilka vilka tavlor med vilka motiv som nu finns kvar på väggarna i arbetarrörelsens lokaler.
Porträtt av Åsa av Jan Runefelt. En intervju med Åsa finns med i utställningen liksom målarens attribut. ( Som på yrkesbilder tagna för 100 år sedan).
PJ Arbetets museum ville lyfta fram arbetet i konstverken och väcka tankar och frågor kring konstnärens tolkning av vad han/hon har avbildat. I utställningen används konstverken som källor till kunskap om yrken och arbetets villkor.
EP Jag tycker samtidigt du visar konstverken så att man kan upptäcka tavlornas konstnärliga kvalitéer… du har valt ut många bra målningar. Hur dök idén upp?
PJ Niklas (Cserhalmi, utställningschef) och jag diskuterade först att producera en vandringsutställning på temat. Den skulle bestå av en liten kärna av konstverk sammanställd av Arbetets museum som kompletterades med lokalt material vid varje nytt utställningstillfälle. Idén gick inte att genomföra och då bestämde vi oss för en större utställning som visades under en kortare tid bara på Arbetets museum.
EP Hur gick ni tillväga?
PJ Vi tog ut fackförbund på måfå och några Folkets hus, jag reste dit och valde konstverk. Målningar, mycket få skulpturer ingår. Jag lyckades träffa några av de personer som är avbildade. Min utställningsassistent, My Ravin, som är student vid KSM (Kultur samhälle mediegestaltning, Linköpings universitet) intervjuade dem och man kunde höra deras röster i utställningen.
Vi byggde höga trekantiga pelare – info-poster - med intervjuerna och arbetsplatsljud i hörlurar, där fanns även foto och film som berättar om de miljöer som gestaltas i konstverken. På så sätt tänkte jag kunna inleda en dialog med de besökare som kanske inte är så där jätteintresserade av konst.
EP Trots att det finns rätt många konstverk, de flesta med någon form av installation framför sig och vissa dessutom kompletterade med ljud och bild så gjorde utställningen inget överlastat intryck på mig.
PJ Jag ville göra en luftig utställning och spatiös. Arbetets museums lokaler har ju alla högt i tak, och denna rymd har jag försökt utnyttja genom låta skärmar och pelare gå upp i höjden.
EP Och så har vi texterna - ett kärt tvisteämne.
Många av de anställda på museet har jobbat med research och underlag för texterna. Det slutliga innehållet har formulerats av My Ravin och Therese Bengtsson. Alla texter är inte så korta och kärnfulla som den här, men alla är fint utformade av grafikern Maria Planefors.
PJ Jag ville inte ha mycket text, men Niklas ville absolut ha texter.
EP Han är ju akademikern, han är en ordmänniska…
PJ … ja, och de tror att folk inte kan leva utan att läsa, att man inte ser nåt. Jag hjälper då och då till med att hänga fotoutställningar på museet. Vi gör det väldigt rent och snyggt, men sen kommer de förbannade textlapparna upp. Och förstör alltihop. Texterna kommer dessutom alltid i sista stund, man har ingen chans att planera in dem i gestaltningen.
EP Jag fäste mig vid vissa texter i Liv och arbete i konsten, som var mycket lättlästa och oakademiska. De är skrivna i en slags telegramstil som passar utställningsmediet väldigt bra. När jag nu efteråt läser genom alla texterna ser jag ju att de inte alltid är så välformulerade och man funderar över det blandade innehållet. På utställningen däremot fungerade de som effektiv introduktion till "seendet".
PJ Vi jobbade hårt med texterna. Förutom att det är viktigt med läsvärdiga teckensnitt och storlekar, samt tillräckligt med luft i och kring texterna, så försökte jag variera formerna. Vid ingången till utställningen möttes besökarna av en vepa med en övergripande text om utställningen. I porträttgalleriet placerades texterna om själva konstverken på snett avskurna podier (översta bilden). I resten av utställningen fanns texterna också på sluttande plan t ex på golvet nedanför verken (Porträttt av Åsa). Över hela utställningen låg en ljudmatta med en inläst mer idéhistorisk text där konst, genus, klass och arbete var i fokus. Och sedan fanns ju info-posterna med berättelser om yrken och arbetsplatser, som jag berättat om tidigare, med sin blandning av text, bild och ljud.
Transformator som skulptur framför målningen Linderskor av Jan Erik Martinsson 1983.
EP Jisses - så mycket politiskt korrekt information! Jag är glad att det mesta gick mig förbi. Din "grundidé" att öka intresset för målningarna med hjälp av de tredimmensionella installationerna framför var tydligen så effektiv att utställningen som helhet inte tog skada av omgivande ord- och filmbrus.
Det är synd att utställningen inte kom ut på vandring. Jag tror att den både innehållsmässigt och estetiskt skulle inspirera många museer.
|
|
2010 stöder
Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Chefredaktör: Eva
Persson | Ansvarig utgivare: Mattias Åkeson | ©
UEForum.se
2005-2010
Publicerad: 19 juli 2008,
Svenska
Dagbladet
Arbetarklassen tonar fram
Arbetarklassen har blivit alltmer osynlig i konsten. En
dansk och en svensk utställning visar att det trots allt
finns skildringar av arbetsplatser och de människor som
befolkar dem.
I dag är många oroliga över att konstlivets provokationer
inte längre provocerar. Detta har Erik Styrbjørn Pedersen
en teori om. Han framför den i en lång intervju i den bok
som har gjorts till hans pågående utställning på
Arbejdermuseet i Köpenhamn.
Pedersen har kommit fram till att arbetaren är
”konstens sista tabu”. Han konstaterar att man
kan ”servera skit på burk, sperma på flaska, ruttna
grisar”, men en bild av en industriarbetare vid ett
produktionsband blir plötsligt för politiskt.
Pedersen har också en klar uppfattning om varför det
förhåller sig så. Industriarbetaren, säger han, är i sig
provocerande därför att själva existensen av industriarbete
motsäger den nutida dogmen om industrisamhällets uppgående
i kunskaps- eller informationssamhället.
Arbejdermuseet har satsat på en konstverksamhet som
prioriterar skildringar av arbetarnas situation i Danmark.
Det har blivit ett historiskt inriktat utställningsprogram
med företrädesvis manliga 1900-talskonstnärer som Victor
Brockdorff, Anton Hansen och Per Ulrich. Förra året visades
den stora tematiska utställningen Industriens billeder. Och
när nu Erik Styrbjørn Pedersen får visa sina
”arbejdsbilleder” från tiden 1984 till 2007
sker det i en ny, fräsch lokal för tillfälliga
utställningar. Samtidigt, och långt in på hösten, visas
grupputställningen Liv i arbete i konsten på den svenska
motsvarigheten till Arbejdermuseet – Arbetets museum
i Norrköping.
Ska man bedöma den produktion Erik Styrbjørn Pedersen visar
upp får man ta med i beräkningen att han är autodidakt. Det
gäller också för flera av deltagarna i Liv och arbete i
konsten. Från det första decenniet, 80-talet, visar
Pedersen bara två bilder. Båda två har de svagheter man kan
förvänta sig hos en självlärd målare som kanske tidigare
arbetat mer fritt (Pedersen har helt utelämnat 60- och
70-talens produktion) och som nu försöker tillägna sig ett
realistiskt bildspråk. Här handlar det än så länge om att
lära sig att kopiera – med största säkerhet efter
foton – och resultatet blir stelt och överarbetat.
Omkring 1990 har Pedersen lärt sig att behärska sina nya
uttrycksmedel. Nu och framledes är han fortfarande beroende
av de fotografiska förlagor som faktiskt är nödvändiga i
all arbetslivsskildring (eftersom det ofta rör sig om
snabba arbetsmoment i miljöer där det inte går att skissa
för hand). Men han låter sig inte längre bindas av
förlagorna, utan låter dem bli utgångspunkt för djärvare
tolkningar av rörelse, färg och ljus.
Den petiga omsorgen om detaljer och enskildheter ersätts
med en syntetisk överblick som visar helheten i en miljö,
och den enskildes plats i arbetslaget. Och med de senaste
årens ”seriella” verk (små, snabba bildserier
från olika arbetsplatser) har den nu 62-årige arbetarsonen
Pedersen uppnått något som bara den självlärde kan uppnå:
auktoriteten hos en person som vänt en stor nackdel till
ett stort försprång.
Det kollektiva anslaget hos Pedersen återkommer inte i
Arbetets museums satsning Liv och arbete i konsten.
Istället är det den enskildes kamp och särart som står i
centrum, vare sig vi betraktar Hildur Hults agitator från
1899, Owe Zerges målarlärling (1920-talet), Per Skovdals
skånske snickare (1946), Albin Amelins textilarbeterska
(1946), Torsten Jurells orättvist anklagade sjuksköterska
(träreliefen Dialysmålet, 1991-92) eller Lennart
Kristianssons skeppskock (1987).
Samma linje fullföljs i de mer samtida verken, till exempel
Anne-Marie Nordins porträtt i vax av kvinnliga arbetare,
och Henrik Telemans avgjutningar av arbetsmärkta händer.
Men det finns också några undantag som bekräftar regeln. I
Sven X-et Erixons skildring av Kosta glasbruk (1930)
myllrar arbetet i naivistiskt fågelperspektiv, och
gruvarbetarna i Roine Janssons Ut ur hissen på
800-metersnivån (2004) sluter sig samman i dämpade grupper
inför dagens insats. Roine Jansson (själv fd gruvarbetare)
är den främste och kanske också mest produktive
industriskildraren i svensk konst idag, men ändå
märkvärdigt okänd.
Som helhet är utställningen mycket medvetet sammanställd i
kulturhistorisk och pedagogisk anda. En speakerröst
introducerar, det finns gott om små informativa väggtexter
och man visar också föremål från några av de yrken som
återges. Personer som arbetat i dessa yrken har
intervjuats, och i hörlurar kan man höra dem berätta om
redskapen och arbetsmomenten i bilderna. Helheten blir en
utställning för arbetare, men också av arbetare.
Nu är det förstås många som tycker att
”arbetare” blivit ett suspekt begrepp i en tid
då en allt större andel av medlemmarna i LO-kollektivet är
sysselsatta i service- och tjänstesektorn, och då en
gruvarbetare kan ha ungefär lika mycket betalt som en
lågavlönad akademiker.
Men det väsentliga i sammanhanget är inte fördelningen av
arbetsuppgifter och inkomster mellan olika grupper inom
arbetarklassen, utan att denna klass är osynlig i konst-
och kulturlivet. Dessa utställningar bidrar till att ändra
på det.
Fred Andersson